Sverker Eklunds flickor

Sverker Eklund tycker visserligen om ordet bildhuggare, men det är inte vad han kallar sig själv. Han rör sig i många olika uttrycksformer så det rymligare begreppet konstnär stämmer bättre. Att trä är ett viktigt material för honom känns tydligt i hans soliga ateljé. Där samsas snickarbänken med hans abstrakta målningar, stora dukar fyllda av kraftfulla penseldrag. Svartvita kolteckningar, för ”kol är ju också en form av trä, eller hur”. Här hänger en tung blå säck, ett minne från tiden som boxare, från det höga taket. Stadiga trähästar och målade kossor står här och var. Och så Sverkers ”flickor” som han kallar dem, inte änglar som andra ofta gör, de vänliga träfigurer som halvt svävande betraktar oss från ateljéns vitmålade väggar.

Någon rofyllt, en annan förvånat, flörtigt eller sorgset. Alla har sin egen karaktär. ”De flesta kan flyga och alla har vingar” säger Sverker. De har en gemensam historia sedan snart tio år och under tiden har relationen mellan Sverker och flickorna utvecklats.

Motivet är trösterikt och Sverkers flickor har förmågan att beröra utan att vara banala. Ofta får han berättelser tillbaka från nyblivna ägare till hans flickor. Någon samlar på änglar, andra har dem som en docka genom livet. Ibland får de agera skyddsängel för en älskad vän eller någon som blivit svårt sjuk, eller skyddsande till hus och hem. Man skulle kunna tro att de lätt finner sin plats i kyrkorummet, men som änglar i det officiella sammanhanget passar de sig inte alltid. För mycket läppstift och förföriska uttryck. Och för Sverker är de också en kommentar åt det på sina ställen här på Västkusten djupa kvinnoprästmotståndet.

Sverker har själv två döttrar och de har påverkat arbetet med flickorna på mer än ett sätt. Som pappa har han fått komma nära döttrarnas docklekar och prinsessfantasier. Båda döttrarna gick genom dramatiska medicinska tillstånd när de var mindre. För Sverker stod det först senare klart att flickorna i ateljén också kommit till som egna besvärjelser i oron över och kärleken till sina egna barn.

Det är rent fysiskt lustfyllt att hugga i trä, tycker Sverker. Det finns lust också i måleriet men det är mentalt mer påfrestande, i hantverket finns en viss vila i mer rofyllda moment. Flickorna kommer till ur ett helt stycke trä och Sverker tycker det är en magisk känsla att kunna ta fram något genom att hugga bort. Materialet bestämmer en del, om det finns kvistar eller sprickor att ta tillvara. Trät kommer från hans älskade Hamburgö i Bohuslän, där han tillbringat somrarna ända sedan barnsben. På ön finns bondgården där han envetet tecknade av djuren som liten pojke. Sedan blev utbildningen gedigen, först här i Göteborg och sedan Konstakademin i Norge. Utställningar och uppdrag har blivit många och korna är ingalunda något avslutat motiv. Men på ön har man en ännu en mycket nykter syn på konstnärens yrke.

I Stig-Åkes, bondens, vedtrave letar Sverker efter de trästycken som han tar till ateljén i Göteborg. Den finns i en ljus träpaviljong på Konstepidemin, omgiven av det före detta epidemisjukhusets park. Här ryms numera över hundratalet ateljéer och verkstäder för olika konstformer. Golvet är fullt av doftande spån, här transformeras träet från ön med huggjärn och klubbas hjälp. Sverker rör sig fritt mellan olika träslag men tycker ek är för hårt medan lind är för mjukt och alltför lätt torrspricker. Att arbeta med maskiner tar bort kontakten med materialet. Så fort man börjar hugga händer det något, han vill vara öppen att ta tillvara slumpen och det som inte först är uppenbart.
Till större skulpturer, som hästarna, limmar han ihop planhyvlat trä för att få stora volymer att arbeta i. ”Sedan hugger jag bort allt som inte liknar en häst”. Alla hålen borrar han för att det ger en intressant yta som inbjuder att ta på. Det ger färgskiftningar och skuggor och leder bort tankarna från den association som är så lätt att göra om man lägger ihop ”trä” och ”häst”, nämligen dalahästen. Somliga ser snabbt en leksak i hästmotivet, men för Sverker är hästen djupaste allvar, reslig och på stadiga ben.

Han har många flickor på gång samtidigt och arbetar på dem under lång tid. På en hylla sticker flera omålade benpar fram, på en vagn ligger några större flickor i olika stadier av tillblivelse. På väggarna hänger de flygfärdiga, ensamma eller i små grupper, som språkar de med varandra. Det kan ta flera år innan en flickfigur är ”färdig”. Det tar tid att åstadkomma det som är till synes enkelt och målet är också att de ska kännas självklara. Han vill att figurerna ska balansera på den fina gränsen mellan skoj och allvar och folkkonstens omedelbara uttryck ligger nära hjärtat. Han tittar gärna på träfigurerna i landsbygdskyrkor, på galjonsfigurer eller den rika, levande bildhuggartradition som finns på andra sidan östersjön.

Att en flicka en gång fått färg betyder inte att hon är klar, ytan berättar att det ibland huggts och målats i många steg. Färgen är äggoljetempera, ett tacksamt material som det går att lägga till, måla på nytt, lasera och täcka med nya lager. Han kan fortsätta arbeta på dem när flickorna kommit tillbaka efter en utställning. ”Då kan det vara ett jäkla liv när jag hängt upp dem här i ateljen; en säger att hon vill ha mera guld på sig, en annan vill ha ny hårfärg, en del vill huggas vidare i. Det är bara att fortsätta”. Andra flickor får aldrig någon färgglad klänning och rosiga kinder, de får istället åka tillbaka till Hamburgö och ligga utsatta för sol och vind ett år för att gråna till rätt nyans. I ytan syns spår av att getingarna hämtat material till sina bon.

Bladguldet glänser och blänker, 22 karat, en del flickor får gyllne krona och andra guldvingar. Ibland lägger han guldet på baksidan där det inte ens syns, för att det ska reflekteras i en vacker ton på väggen bakom.

" All konst är andlig, säger Sverker, och menar både i skapandet och i mötet med betraktaren. När tornen i New York exploderade den11 september hade Sverker ett par dagar innan hängt en utställning med flickor som han valt att inte måla alls. Istället var de indränkta med tjära och bearbetade med gasollåga som pensel. Inte hade han kunnat ana hur skrämmande aktuella deras kolnat sotiga och sorgliga svärta skulle upplevas. Men det är väl det Sverkers vingprydda flickor gör; de upplåter sina ansikten för oss betraktare att läsa in vad vi bäst behöver i den stund vi möter dem.

© Bibbi Forsman
bibbi.forsman@kulturverkstan.net
tel 0701-10 30 28

Texten publicerad i Hemslöjden 2006/5